Proffboksing uke 39/40
Roger Pettersson gir oss ukas proffboksing
Publisert: onsdag 05. oktober 2005
Boxningsveckan började i onsdags då det arrangerades en fin gala i Hamburg där huvudnumret var Lamon Brewster mot Luan Krasniqi om WBO-VM i tungvikt. Jag såg kampen direkt på ZDF och sändningen inleddes med tyst minut för Max Schmeling, Tysklands ende riktige världsmästare i tungvikt (1930-1932). Schmeling föddes den 28 september 1905 och avled den 2 februari i år men detta var alltså hans 100-års dag. Mäktiga Color Line Arena var välbesökt, drygt 10 000 åskådare, och jag trodde att Krasniqi skulle ta hem det. Det började också bra för den förre amatörstjärnan (Krasniqi var tvåa på VM i Berlin 1995 samt etta på EM i Vejle och trea på OS i Atlanta 1996) som vann tre första ronderna, i rond tre fick Brewster också ett fult sår vid vänster ögonbryn.
Vid ett flertal tillfällen klagade Krasniqi på olika saker, bl.a. låga slag, och jag tycker att han verkar vara mentalt ostabil – han gav t.ex. upp trots att han ledde stort i en EM-kamp i Stuttgart mot Przemyslaw Saleta för drygt tre år sedan och han lämnade W.O. mot Kubas fruktade Felix Savon i semifinalen vid OS i Atlanta 1996.
Krasniqi är dock en mycket skicklig boxare och han murade nästan igen ena ögat på Brewster med precisa jabbar. Halvvägs in i denna kamp, som hade blivit hård, började Krasniqi stå kvar och svara på världsmästarens attacker och det var ingen bra idé. I slutet av rond åtta landade Brewster en ruggig vänsterkrok som fällde Krasniqi tungt och egentligen skulle matchen ha varit över där. Ringdomaren José Rivera gjorde då en urusel insats när han tog minst 15-20 sekunder på sig att räkna till åtta. Krasniqi klarade sig därför till rondslutet men han var en slagen man.
Trots att Luan stred tappert i den nionde ronden så fick han till slut kapitulera efter att ha blivit nedslagen av en höger. Han reste sig ännu en gång men gick då till sin hörna och verkade inte vara intresserad av att fortsätta. Lamon Brewster alltså segrare på TKO i rond nio. Luan Krasniqi tillhör världstoppen men vid 34 års ålder är det kanske ändå dags att lägga av nu.
På förmatchprogrammet imponerade inte Alexander Dimitrenko, Juniorvärldsmästare i Budapest 2000, som fick slita för att bärga en knapp poängviktoria mot Vaughn Bean.
En annan Juniorvärldsmästare, Bagrat Ohanyan från Armenien som vann samtliga matcher på KO vid J-VM i Argentina 1998, förlorade knappt på poäng mot stallkamraten Valery Chechenev.
Ruslan Chagaev, världsmästare i Belfast 2001, och Denis Boytsov, Juniorvärldsmästare i Korea förra året, stoppade båda sina motståndare i öppningsronden. Noterbart är också att båda, när de vann VM respektive J-VM, avgjorde samtliga matcher i förtid.
I fredags var jag i Helsingfors och såg en proffsboxningsgala där fyra Finländare var uppe mot boxare från Ryssland, Armenien och Lettland.
Obesegrade mellanviktaren Amin Asikainen, 14-0 med 11 KO, var överlägsen Tagir Rzaev men fick nöja sig med en klar poängvinst. Rzaev hade 13 matcher i rad utan seger.
Juha Tolppola, 14-2, avgjorde i rond fyra mot Vadim Gabrelian medan debutanten Ville Piispanen vann varenda rond mot Artur Jashkul.
Welterviktaren Samuli Leppiaho fick notera sitt andra nederlag på sex matcher, hans motståndare Sergei Savrinoviz från Lettland var en klass bättre.
Samma kväll arrangerades en proffsgala i det andra Nordiska landet där proffsboxning är tillåten. Lättviktaren Martin Kristjansen vann där i huvudmatchen säkert på poäng mot Anthony Tshehla från Sydafrika – galan arrangerades i Slagelse.
Norske tungviktaren Rune Lillebuen förlorade överraskande på poäng mot Toto Mubenga från Kongo och efter vad jag har hört var det en klar seger för Afrikanen. Det var första förlusten för Lillebuen som har elva vinster.
Glencoffe Johnson är en av världens bästa i lätt tungvikt och han hade inga större problem mot George Khalid Jones som han i fredags stoppade i rond tio. De möttes i Kalifornien och Johnson är nu nära en match mot IBF-kungen Clinton Woods (som han redan har mött två gånger – en oavgjord och en vinst).
I Oldenburg, Tyskland, var Ryske jätten Nikolai Valuev medioker när han poängslog Larry Donald i lördags. Det var 42:a vinsten i rad för Valuev som är andra utmanare till WBA-mästaren Johnny Ruiz. Donald boxades på OS i Barcelona 1992 där han tappade i kvartsfinal till Roberto Balado, Kuba, poäng 4-10. Donald var även bronsmedaljör vid VM i Sydney 1991.
Italienaren Paolo Vidoz, OS-trea i Sydney 2000, försvarade EM i tungvikt för första gången och vann som väntat på poäng över Michael Sprott, England.
Alexander Povetkin från Ryssland har vunnit två EM-guld samt både VM och OS och han kan vara en blivande världsstjärna som proffs. Här klarade han av USA:s John Castle, 4-1, i den första ronden och Povetkin har tre KO-segrar.
Störst intresse denna helg tilldrog sig naturligtvis tredje mötet mellan Roy Jones JR och Antonio Tarver. Jones vann första matchen knappt på poäng, i Las Vegas 8 december 2003 och Tarver segrade senast, slog ut Jones i den andra ronden 15 maj – också den matchen i Las Vegas. Dessa herrar har en historia ihop för Jones vann över Tarver redan när båda var 13 år unga.
Denna gång stod St. Petes Forum i Tampa, Florida, värd för tredje och sannolikt sista mötet mellan dessa magnifika boxare. Matchen marknadsfördes som den största kampen i Florida sedan 25 februari 1964 då en 22 år ung Cassius Clay otippat vann VM i tungvikt när Sonny Liston gav upp efter sex ronder. Storheter som Michael Jordan och Mike Tyson var två av många kända ansikten vid ringside.
Öppningen på matchen blev händelsefattig och ringdomaren Tommy Kimmons skulle direkt ha sagt åt dem att börja boxas, de stod bara och tittade på varandra i den första ronden.
Jag gav de fyra första ronderna till världsmästaren men i rond fem vaknade plötsligt Jones till och såg då ut att möjligen kunna vända matchen.
Antonio Tarver boxades väldigt smart och hans gardering var oerhört tät. Sättet han pressade Jones på var också ytterst effektivt, Tarver var oftast ett steg före sin motståndare vilket gjorde att de flesta ronder var lätta att döma.
Först i den elfte ronden blev det spännande då först Jones var rejält skakad men där sedan Tarver tröttnade betänkligt.
Det var alldeles klart att Antonio Tarver hade vunnit och samtliga domare hade klara siffror till mästaren. Jag fick ihop 118-110, dvs. tio ronder mot två.
Det var ett godkänt avslut för Roy Jones efter debaclet i deras senaste möte och jag hoppas att han nu har förstånd att lägga av. För mig är Roy Jones JR en av de riktigt stora i boxningshistorien.
Andre Ward, USA:s ende guldmedaljör i den Olympiska boxningsturneringen i Aten, har imponerat väldeliga på mig. Här gjorde han processen kort med Glenn LaPlante, 9-2, som fick vara med i knappt tre minuter. Ward har sex segrar och har bara tvingats gå tiden ut en gång.
Märkligt med Ward är att han vann OS-guld i lätt tungvikt, 81 kg, men här vägde han in på knappt 72,5 kg.
I Reno, Nevada, gjorde James Toney comeback efter avstängningen för doping han fick efter matchen om WBA-VM mot Johnny Ruiz – i New York 30 april. Motståndaren Dominick Guinn var USA-mästare som amatör men här räckte han inte till. En stor del av matchen utkämpades i närkamp och där är Toney en svår herre att bemästra. Guinn lyckades dåligt med att gardera Toneys kvicka, precisa uppercuts och svingar. Jag orkade inte se hela matchen men det syntes tidigt att Toney skulle vinna säkert.
Tidigare under galan försvarade Chris Byrd IBF-VM i tungvikt men den matchen var ett riktigt sömnpiller, det är ofta det när Byrd boxas. Utmanare var DaVaryll Williamson som gjorde något bättre ifrån sig än jag hade förväntat mig. Utmanaren har defensiva brister och blev knockad av Felix Savon från Kuba i finalen av Goodwill Games i New York 1998. Joe Mesi slog också ut honom, efter knappt två minuter, i Buffalo 2003.
Ikväll tisdag, 21:00-23:00, visar Eurosport Markus Beyer mot Omar Sheika om WBC-VM i super mellanvikt. De möttes i Berlin 3 september och det var tredje försvaret för Beyer.
En enda stor gala arrangeras denna vecka men huvudmatch där är returen på den mest dramatiska boxningsfight jag har sett, Diego Corrales mot José Luis Castillo om WBO- och WBC-VM i lättvikt. När de möttes i Las Vegas 7 maj var båda rejält skakade vid flera tillfällen. Castillo var mycket nära att stoppa Corrales innan han själv fick ge slaget förlorat i rond tio.
Jag minns att jag såg Diego Corrales redan på VM för amatörer i Berlin 1995, men föga anade jag då att han skulle bli en av de mest underhållande profilerna i proffsbranschen. Den gången boxades han i lättvikt, precis som svenske mästaren Tomas Jansson från Gävle, och förlorade i den första omgången mot Tysken Marco Rudolph, poäng 5-10.
Corrales gardering har brister och han har förlorat på TKO mot både Floyd Mayweather och Joel Casamayor, har tog sedan revansch på Casamayor. Han har dock dynamit i båda nävar och kan när som helst slå ut sina motståndare med ett enda slag. Med sina 180 cm är han lång för viktklassen, 61,2 kg, men han är inte särskilt stark även om han alltså har löd i nävarna – det beror mer på att han är snabb och avslappnad när han slår.
Han hade alltså stora problem mot Castillo senast för denne är oerhört stark. Castillo gav dessutom Floyd Mayweather fullt jobb vid två tillfällen 2002 och han slår ut Corrales mellan rond sex och tio.
Julio Cesar Chavez JR finns med på förmatchprogrammet där han boxas sin 23:e match, står nu på 22-0 med 17 KO.